Manlighet

Manlighet framställs ofta som något negativt. Som en slags grabbighet. För mig står manlighet inte i motsatsförhållande till kvinnlighet. Motsatsen till man är pojke. En man är en vuxen pojke. En som lärt sig att ta ansvar. Och det är väl bra? Ska man ställa manlighet mot kvinnlighet så handlar det om könsroller vi fostrats till under tusentals år. Mannen har som bekant förtryckt och dominerat. Samtidigt har han fostrats till kamratskap och laganda. Och det är väl bra? Mannen har tagit hand om den ”stora” världen. Krigat, rövat och mäklat fred. Kvinnan har skött den ”lilla” världen. Hemmet och barnen. Och mannen. Det tänkandet har inte försvunnit. Vi talar ännu om att ”komplettera varandra”. Och kvinnan har missat sin historiska lagfostran. Utrymmet har varit förkrympt. Det beror inte på gener och biologi att man inte kan gruppera ihop fler än högst tre tjejer innan det blir intriger och falskspel. I sin undertryckta ställning har kvinnan tvingats till att gynna sig själv med list. Och är det bra? Manlighet betyder mognad. Ett vuxet beteende. Man eller Maninna. Det spelar inte någon som helst roll. Man betyder Människa. Och det är könsneutralt. Vi ska inte komplettera varandra. Vi ska komplettera oss själva. Uppnå balans mellan manligt och kvinnligt. Ty även männen har berövats en historisk insikt och färdighet. Den att vårda och vörda de nära omkring sig. Därför har han också alltid haft att blödande hjärta. Som han försökt kompensera genom att även spilla andra mäns blod.