torsdag 23 augusti 2012

Klassresa (navigare necesse est)

Om jag inte bär på klasshat nu så har jag ärligt gjort det. När jag för första gången hörde ordet klasskamp i tonåren blev jag tilltalad. Förstod i min pubertets revolt av hormoner att det handlade om mer än när vi spelade fotboll på skolgården. Klass mot klass… där jag självfallet blev vald sist. Fysisk svaghet kan vi alla hånas för av elaka men ärliga barn. Ekonomisk och social svaghet kan inte ens den store och starke försvara sig mot. Jag åt mig mätt och sov gott. Men växte upp i det som idag kallas barnfattigdom. Och inte alls är lika skambelagt som under det socialdemokratiska folkhemmet. Jag kommer från arbetarklass. En arbetarklass jag varken vill romantisera eller skämmas för. Missbruk. Tattarblod. En mamma vars mamma lekte med vedträn då hon inte hade råd med dockor. En mamma som efter sjuårig folkskola blev piga åt en präst. Därefter textilarbeterska i en fabrik. Som gifte sig med en annan fabriksarbetare och skaffade sig en massa ungar i unga år. Det är jag glad och tacksam för. Tack morsan. Hon fick dock inte skaffa jobb för farsan som menade att ”socialdemokraterna ordnat så att mannen kan försörja hela familjen”. Ideliga bråk i min barndom drev mina föräldrar till skilsmässa. En oerhörd befrielse. Morsan slutade att ta skit trots att hon var knäckt till sista själsliga knotan (förlåt pappa, du vet att jag älskade dig trots dina svagheter och att jag bär mycket av dig i mig i det inre som det yttre). Så stod hon där ensam med fem barn. Utan jobb. Utan utbildning. Försökte kämpa. Stå ut. Gå ut. Fick ta hjälp av en kleptomanisk hemsamarit när hon inte riktigt orkade… trots att hon är den starkaste hjälte jag träffat. Men sociala svagheter märks. Inte minst hos de mest känsliga, mottagliga och sensitiva: barn. Det var i skolan jag upplevde och upptäckte klassamhället. I synnerhet som jag växte upp i en liten håla med villor och radhus. Jag fick ljuga om vad jag inte fick i julklapp. I varje skolklass fanns både de fina och de fula. Här växte mitt klasshat. Här drevs jag åt klasskampen. Här drevs jag åt anarkismen, kommunismen, socialismen…. Jag var den första i klassen som kunde läsa och skriva men den mest skoltrötta i nian. Valde verkstadsteknisk linje för att garanterat få jobb på Volvo i en bruksort där allt kretsade kring samma industri. Kände befrielse. Kunde flytta hemifrån. Flytta från hålan jag hatade. Kunde ta körkort. Kunde börja leva livet… som förutsatte tio mils pendling till helveteshålan jag trodde mig ha befriat mig från. Skiftgång. Monotona moment som tempoarbetare på golvet. Tusentals upprepningar varje dag. Slav under ackorden. Kontrollerad av klockan. Och alla som stod och skrek på mig. Värre än befälen i lumpen…. Jag blev bitter. Jag blev trött. Jag var vid 25 en hemsk liten gubbe. Missunnsam gentemot mitt största hatobjekt: ”medelklassarna” som slapp dessa morgnar, kvällar, dessa äckliga oljiga blåställ och människor runt omkring en som skriker och gapar ner en i botten…. Jag vet inte om det var en klassresa jag gjorde. 16 år på samma ställe fick vara nog. Efter att ha jobbat och studerat på heltid samtidigt tog jag studieledigt. Jag kom från ett studieovant hem och höll på att skita i byxorna. Jag såg högskolan och universitetet som något för högre stående människor än jag själv. Men insåg snart att de som lyste mest var de från samma arbetarbakgrund som jag. Som hade disciplinen och motivationen. Inte de studentikosa slapprövarna. Jag började se ner på medelklassungarna. För första gången med ett slags överläge. De hade självförtroendet med sig på grund av sina föräldrar. Men jävligt kassa och slöa när det kom till kritan. Jag kände en slags ljuvlig revansch. Men blev snart lika slö. Dock gladare än jag någonsin varit förut. Jag hade civila kläder, pluggade det som förut varit min hobby och såg alltid till att bli smygkär i någon tjej i klassen för att motivera mig till föreläsningar och grupparbeten. Där jag för första gången i mitt liv briljerade. Fortsatte att plugga för att det var kul. Trots att jag fått byta ner mig från fläskkotletter till nudlar och från medelhavssemesterar till kvällssolen på egna balkongen i ettan i min beryktade förort. Skaffade två examina: en fil. mag. i historia och en lärarexamen. Efteråt sa jag upp mig på Volvo för att söka andra jobb…. Var jag en ”medelklassare” nu? En ”akademiker”? Under min studietid fantiserade jag över vad en sån egentligen gör. Dricker rosévin ur fina glas i möblerade rum och älskar med sin fru på eftermiddagen? Lät ganska schysst. Så skulle åtminstone jag göra. Köpte till och med billiga och osmakliga glas till ändamålet. Ska det va så ska det. Men så blev det såklart inte. Långtidsarbetslöshet. Utstämpling. Låna av morsan. Arbetsförmedlare som försökt befria sig från mig genom att försöka knäcka mitt självförtroende och beröva mig min yrkesstolthet. Fas 3. Springvikariat på oseriösa skolor som gör allt för att profitera på verksamheten genom att stjäla resurserna från de elever vi är där för att rädda framtiden för. Och att knäcka lärarstatusen som ett ägg och suga i sig innehållet… Förlåt. Men jag kan inte riktigt känna att jag ”bytt klass”…. Fast jag har i ärlighetens namn stärkts som människa. Och jag fortsätter att slipa och polera mitt svärd….... Har det varit en resa då? Tja, är inte allt vi gör en resa? Navigare necesse est; vivere non est necesse!

4 kommentarer:

Anonym sa...

Så jävla bra skrivet! Jag har sagt det förr och säger det igen: Caligula forPresident!

Tigerwoman sa...

Bra skrivet med häftiga reflektioner. Klasskillnader och vilken klass som är bättre än någon annan kommer oftast ifrån en själv. Kom ihåg att du aldrig kan "resa" ifrån ditt förflutna utan det är just den resan som gör dig till den du är. Och visst har du lyckats!!

Anonym sa...

Jag stämmer in i kommentarerna här! Trots att jag sms:at dig om detta inlägget måste jag skriva även här. Klasstillhörighet är djupt och helt centralt. /Lolla.

Caligula sa...

Tack för alla fina och uppskattande kommentarer! <3