tisdag 23 augusti 2011

Summer of Love 2011 - Ghost

Believe in one god do we
Satan allmighty \m/


Nybadad, nyrakad, after shave och guldig Isole-tröja! Sällan har jag känt mig så fin! Dejt på G? Ni skulle bara veta! Jag var inställd på att möta självaste Mörkrets Furste!

Först en pratglad busschaffis på stadsbussen i Kristianstad som bott granne med GhostSweden Rock Festival, varit barndomskompis och spelat med Messiah Marcolin i Blekinge, förtäljde hur jobbig Klaus Meine var för arrangörerna och som knappt släppte av mig vid centralen. Sen sprang jag på min brorson Robin på perrongen som rymt från Olofström och käkat på "Donken". Aldrig får man vara ensam och ondskefull...

Dessutom sprang jag på Robban, Erik och Lolla innan konserten. Jag blev dock ensam där framme när det brakade igång. Vilket enbart ökade stämningen. Detta var inte en vanlig spelning. Det var bokstavligt talat en svart mässa!

Ghost låter betydligt tyngre och hårdare live än på skiva. Opus Eponymous är perfekt att ha i lurarna när man halvsover på tåget på morgonen. Eller sena nätter som denna. Dämpat. Soft. Står man framför dem låter det betydligt mer metalliskt. Tyngden och riffen framgår mer. Men främst är det själva helhetsupplevelsen som slår en. Audiellt med tidlös hårdrock och mässande sång. Man får känslan av att befinna sig i en kyrka. Inte minst visuellt med en scendekor bestående av kyrkfönster med diaboliska färgglada bilder. Musiker med mörka munkkåpor. Och den högreste sångaren då med biskopsmitra och en färgglad klädnad i satin där de uppochnervända korsen lyser upp i mörkret och röken. Röken från rökelsen stimulerar ännu ett sinne. Liksom de kalla kårarna längs med ryggraden. Smaken då? Tja, har man som jag en nattvardskalk i form av en liten PET-flaska med rödtjut kan man även få avnjuta miraklet då vinet omvandlas till Antikrists blod...!

Som väntat framfördes samtliga låtar på skivan (väl?). Med Beatles-covern Here comes the sun (eller var det son?) som sista nummer innan det avslutades med Ritual. "Sommarens sista ritual", som den "hemlige" sångaren mystiskt väste fram. Magi! Svart sådan! På fullaste allvar kände jag Satans närvaro i både kropp och själ!

Det enda som störde stämningen var vissa festivalprissar i publiken. Vrålanden med spruckna fylleröster. Under en högtidlig satanisk mässa. Rop efter låtar som självfallet skulle komma. I slutet. Eller sångarens namn. Som ju blivit mer och mer välbekant. En kille bakom mig försökte starta igång en enmans-mosh och dök mig i ryggen. Strax efter låg han själv på marken. Jag bedyrar att jag var oskyldig till detta. Men i en tiondels sekund hade jag extremt brutala önskningar om hans fortsatta öden. Äh, det var bara en grabb. Som kommer att frysa i himmelen i evigheters evighet...

Ritualen till konsert varade strax under en timme. Vilket är nästan det dubbla jämfört med när jag såg dem första gången i mars under House of Metal i Umeå. Det var ingen större panik att ta tåget hem till Kristianstad. Där jag fick sällskap av Lolla. Jag hann även träffa Mortii på perrongen vilket ju också var trevligt. En angenäm måndag? Som Satan! \m/

Inga kommentarer: