Nu har vi hållit vår tysta minut. Det gick ganska snabbt. Trots att sekunderna kändes som evigheter. Är vi samlade nu? Inför den verkliga ansträngningen?
Att rena våra egna hjärtan? Att försöka kasta av oss fördomarna och intoleransen? "Vi och dom"-tänkandet? Hatet och rädslan för det främmande?
"Detta håller inte." "Vi måste ta hand om våra egna först." "Snart är de fler än vi." "Bättre att de stannar hemma och dödar varandra så blir världen bättre." "Släpp en stor jävla bomb." "Kan de inte sköta sig så ut med packet." "Nån måste göra nåt snart."
Men nu har någon "äntligen" gjort något igen (till skillnad från vissa sverigedemokrater utbrister jag inte "äntligen" när terrordåd mot oskyldiga civila utförs). Lasermannen. Srebrenica. Utøya. Samma hat, sjukliga rädsla och intolerans öppnade och bäddade för det som aldrig skulle kunna hända. Om det så "enbart" handlade om "ensamma galningar". Frälsare som ville rädda det gamla, det fria, det trygga. Som "älskade" detta landet.
Om vi belåtet stannar vid denna korta tysta minut. Eller ännu värre: är tysta till nästa fasansfulla händelse inträffar. Då har alla dessa norska ungdomar offrat sina liv i onödan. För de dog för någonting. För det största man överhuvudtaget kan dö för. Eller leva för. De är hjältar. Som borde få hångla och planera framtiden på en mysig norsk sommarö.
Jan Guillou - Om galningen hetat Ali hade våra politiker inte varit så sansade
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar