torsdag 23 juni 2011

Vid filosofens skägg II - Ipsation (en sexblogg)


Dagens ord: ipsation. Av latinets ipse (= själv). Ett alternativt uttryck för onani. Då Onans synd ju inte var självtillfredsställelse utan coitus interuptus (avbrutet samlag).

Som sagt fastnade jag i arbetarbiblioteksmuseets hylla för Psykologi och Filosofi under midsommarregnet idag. Jag tänker inte skämmas för att jag "smygläser" böckerna jag inventerar. Det är ytterst lärorikt att ta del av vad ABF och lantarbetarna ägnade sig åt under 1900-talets första hälft (ipsation, höhö?). Vilka var de rådande värderingarna och tankarna från sena 1800-talet och framåt?

Hur såg svenska psykoanalytiker på vår kära sexualitet på 1930-talet? Om nämnda onani/ipsation? Det kan väl sammanfattas med ett citerat gammalt kinesiskt ordspråk:
"Det är bättre att tillfredsställa kroppen än att befläcka själen"

Annars föreställer man sig att det ska råda total "vetenskaplig" noja kring masturbation vid denna tiden. Att man blir helt förvrängd till både kropp och själ. Att "livskraften försvinner"... I boken jag höll i min högerhand menas, i jämförelse med ett samlag, att det inte är skadligt rent fysiskt. Men att det kan vara det själsligt. I form av frustration m.m. Vilket det väl kan ligga en viss poäng i?

Det är absolut inget abnormt eller avvikande. Inte ens något som hemlighålls. Det hänvisas till undersökningar på pojkinternat o.dyl. i såväl England som Moskva. Över 90% av pojkarna medger/delger att de onanerar. Flickor är inte lika studerade. Statistiskt. Däremot har författaren en hel katalog över föremål som han och hans läkarbekanta hittat i framför allt urinröret på flickor: hårnålar etc. Att de fastnat där har oftast med onani att göra. "Frukt, i synnerhet bananer" är vanliga attiraljer för kvinnlig onani (som är som mest utbredd mellan 17-30 år). Pojkarna tycks föredra handen.

Homosexualitet framställs inte som något fasansfullt och kriminellt. Toleransen är oväntat hög. Författaren har flera homosexuella vänner. Om det klassas som "perverst" eller "sjukligt" så ska man inte läsa in våra dagars starka (ner)värderingar. "Perversion" är snarare vad vi skulle kalla en "avvikelse". Homosexualiteten kan rent av ha positiva egenskaper. Dock kan man inte bli helt andligt och moraliskt utvecklad om man inte är heterosexuell. Och går det att "bota" (en gay blev plötsligt straight genom att operera in en ny högertestikel; men psykoanalytiker betonar självfallet terapi) är det en vinst för personen i fråga.

Ett kapitel handlar om barns sexualitet. Barn tillerkänns en sådan. Redan vid treårsåldern kan lustkänslor i samband med egna könsorganet utvecklas.

Det är intressant att jämföra med vår egen tid. Onani förlorar sin skamprägel och "sexologer" som Malena Ivarsson skänker oss slagord som "Onanera mera". Det är aldrig fel att komma underfund med sin egen kropp och sexualitet.

Homosexualitet är inte längre kriminellt eller ens sjukdomsklassificerat. Homofobi är ett ord på allas läppar. "HBTQ-personers" rättigheter är lika nödvändiga på den politiska agendan (eller åtminstone retoriken) som feminism.

Däremot råder en närmast patologisk noja för att ens tala om barns sexualitet. Vetenskapliga rön räds folkliga reaktioner. Detta har självfallet samband med det mediala uppblåsandet av enskilda (naturligtvis fruktansvärda och oacceptabla) sexuella övergrepp mot barn. Pedofiler (bokstavligt sjukliga individer) ses av "folk" som icke-människor som barnen ska skyddas mot. Men kan man inte vända på det och undra om inte berövandet av barns sexualitet som fenomen är ett övergrepp?

Diskurserna skiftar ständigt. Hur ser vetenskapen, och folk i gemen, på vår tids syn på vår kära sexualitet om 80 år? Blottas våra tabun? Är vi maniska? Eller förvånansvärt toleranta? Tanken är spännande! Som det mesta som detta ämne berör!

Inga kommentarer: