Jag fann en vinge idag när jag promenerade till och från stan. I det gröna gräset vid den gröna kanalen vid det gråa vattentornet. Äckligt att böja ser ner och fota kanske. Men jag tycker själv att det blev en vacker bild. Laddad med symbolik. Romantik. Sorg. Smärta. Vem har väl aldrig känt sig vingklippt? Oförmögen att flyga trots att längtan efter skyn plågar en? Näktergalens misstolkade sorgesång i buren?
Frågan är dock om pippifågeln själv tycker att det är så romantiskt? Kanske den inte bryr sig alls? De lär ju endast drivas av betingade reflexer. Som såna där mekaniska fåglar man skruvar upp. Fjäderdrivna fåglar utan fjädrar. Eller vingar de kan flyga med.
Jag kommer osökt att tänka på Kent Anderssons fantastiska dikt Vingen. Som Sven Wollter framför lika fantastiskt. Om ni vill får ni sluta här. Men då går ni miste om nåt vackert och tänkvärt:
Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med
som blir en puckel för oss
som vi måste smyga med.
Vi hade nog alla kunnat flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar,
skolmästare, konstaplar
och alla dom praktiska, taktiska,
nitiska, kritiska
anemiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt:
Du kan inte flyga!
Håll dig på marken din envingade djävel!
Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingeslag
pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!
Vi går alla omkring med en vinge,
en dröm, en längtan, en sång.
Tänk om alla våra vingar finge
flyga tillsammans en gång!
Så om du ser en vinge
flaxa över taken
ska du inte springa hem och bli nervös
du ska bara stanna och begrunda saken
och sen tänka:
"Där är en som sluppit lös!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar