måndag 24 januari 2011

Om Människan - en skeptisk blogg

"När Mose är uppe på Sinai berg och får stentavlorna av Gud väljer folket att i stället dyrka en guldkalv. I Barnens Bibel blir det förstås ett himla liv när det uppdagas, men stycket avslutas med försäkringen att Gud `älskade folket mycket mer än Mose någonsin skulle kunna göra´. I Bibeln hugger i stället Mose och hans gäng på Guds befallning ner tretusen av sitt eget folk."

Ann Charlott Alstadt skriver som alltid bra. Denna gång om Barnens Biblar. En företeelse som i sig gör mig illamående.

Invasioner. Folkmord. Herren Sebaot beordrar "sitt folk" att krossa spädbarn mot klipporna och att sprätta upp gravida kvinnors kroppar. Ta kvinnor till slavinnor.

Det är ingen skillnad idag. I Kolonialismens svarta bok läser jag att Frankrike mördade upp till en halv miljon algerier innan de fick sin självständighet 1962. En hisnande siffra. Men lika många som de irakiska barn som dog under det västerländska embargot under 1990-talet. Ett utstuderat folkmord riktat mot barn. Det mest cyniska jag kan tänka mig. T.o.m. värre än Förintelsen som mestadels slog mot (lika utsatta) vuxna.

Yvonne Hirdman fick Augustpriset för Den röda grevinnan. En vacker bok vars behållning för mig inte är banden med den cigarettrökande modern med förknoppningar i hela Europa utan Hirdmans avhandlingsämne: Sveriges Kommunistiska Parti och Moskva. Vilket är samma som mitt ämne i min B-uppsats i Historia. Som en slags "uppgörelse". Inte en uppgörelse med tanken på ett rättvist och jämlikt klasslöst samhälle av alla för alla. Men mot den sjukliga stalinistiska "kommunistiska" kulturen som uppstod. Som innebar uteslutningar av kommunistiska kämpar i "fria" länder och arkebuseringar eller läger för kamraterna i "socialistiska" regimer...

Här går Hirdman in på "självkritiken". Som hon jämför med katolsk bikt och som jag vet små stalinistiska partier som KPML(r) praktiserat långt in på 1990-talet (kanske ännu idag?). En "demokratisk" leninistisk princip som går ut på att de som förbrutit sig mot den "demokratiska centralismen" (d.v.s. mot partiledningen) har "fel" gentemot "massorna" och tvingas "bikta sig". Och som de flesta i världspartiet Komintern (Tredje Internationalen) anpassade sig efter. Inte minst känslomässigt.

Kristendomen mördar. Kolonialismen mördar. Kapitalismen mördar. Kommunismen mördar.

Men jag tror inte att det är K-orden i sig som mördar. Det är människor som mördar i K-ordens namn.

Kristendomen, Kolonialismen, Kapitalismen, Kommunismen... har de något gemensamt överhuvudtaget?

Ja, det har de! De tror de kan frälsa världen med sina ideal! Nåväl; visa det utan att offra de fattiga ni lovat att frälsa!
>

Att brottas med Gud

1 kommentar:

Caligula sa...

Ulrika frågar: "Kärleken dödar?"

Jag svarar: "L ♥ ve kills in NYC ... faktiskt! Tror att du är något riktigt på kornet....!!!"