fredag 14 januari 2011

Epicus Stockholmicus Manvillbaradöicus


Det är svårt att utse 2010 års konsert. Rammstein i Malmö? Khoma i Växjö? Jello Biafra på Metaltown? Twisted Sister på Rockweekend? (Konserter jag tidigare recenserat här i bloggen.)

2010 års mest historiska konsert jag hade äran att bevittna var utan tvekan Candlemass 25-årsjubileumsspelning på Debaser Medis i Stockholm! Där världens mest klassiska doom metal-skiva framfördes i sin helhet: Epicus Doomicus Metallicus! Med originalsångaren Johan Langquist framför bandet och bakom mikrofonen!

Nuvarande sångaren, "lånet" från det underbara Texas-bandet Solitude Aeternus, Rob Lowe, var även han utannonserad i en "vanlig" konsert. Förväntan var hög. Hur skulle det hela läggas upp? Efter en outhärdlig väntan gick till slut ridån upp....!

Vad skulle nu hända? Börjar de med Epicus? Får vi höra Johans klara stämma sjunga: I´m sitting here alone in darkness, waiting to be free, lonely and forlorn I´m crying...??! Har han överhuvudtaget kvar sin episkt doom-metalliska stämma??!

Icke. Sedvanligt öppnades den domedagsmetalliska likkistan med de ödesmättade tonerna i Chopins begravningsklassiker March Funebre. Sen brakade helvetet loss! Ett vulkanutbrott till urladdning i upptempo med If I ever die och The Hammer of Doom från senaste fullängdaren Death Magic Doom! Rob Lowe ser både rolig och skrämmande ut med sina ögonvitor och gester!

Messiah Marcolin-klassikerna At the gallows end och Mirror mirror följde på detta. Detta. Detta som stavas CANDLEMASS! Dramatiska Emperor of the Void kom härnäst. Från den första Candlemass-skiva Rob sjöng på: King of The Grey Islands. Och sjöng med bravur. Följd av ängla-klassikern Samarithan från Nightfall (där jag lyteskomiskt föredrar att höra Messiah sjunga: "A room, a bed and loooots of fooood to eeeeat" från hjärtat placerat mitt i magen).

* RIDÅ *

Ridå upp. Det hela var upplagt som en teater i tre akter. Eller en opera. Vad som skulle hända nu visste vi. Vi fick höra Johans klara stämma sjunga: I´m sitting here alone in darkness, waiting to be free, lonely and forlorn I´m crying...!!! Han hade definitivt kvar sin episkt doom-metalliska stämma!!!

Demons Gate. Den första av sångerna jag aldrig hört live innan. Och en av världens mest ondskefulla såna. Rysningar djupt in i innersta själen.... Crystal Ball. Här var jag verkligen spänd på att höra hur Johan klarar den ljusa kluckande sången i början. Han klarade det lika bra som för 25 år sen. Minst. Blackstone Wielder. Med sin komplicerade baktakt och Gläns över sjö och strand inbakad (undrar vad den till stora delar utrikes hitresta publiken känner till om detta instrumentala stick?). Denna hade jag heller aldrig hört live innan. Och enligt mina underrättelser ingen annan heller. Allra, allra första framförandet på en scen! Under the Oak (världens tyngsta och mest ondskefulla låt) och A Sorcerer´s Pledge. Odödliga klassiker. Sanslöst. Sagolikt. Johan drack mycket vatten och var livrädd att inte kunna leva upp till förväntningarna från ett kvarts sekel sen. Men lyckades verkligen. Även med "tjejskrien". Och det hela var så jävla samspelt och tight. Jag faller på knä! Jag är knappt förtjänt av detta!

* RIDÅ *

Ridå upp. Det är "vanlig" Candlemass-konsert igen med Rob Lowe.

Nu tycker jag att vi stannar upp ett tag: Jag har ju inte nämnt Leif Edling med ett enda ord! Basisten som är Candlemass, bandets ledare som varit med från början till slut och skrivit alla dessa odödliga domedagsklassiker! Jodå! Han var där på scenen! Gned hela kroppen såsom basen med en jätteprilla i truten! Hail Maestro!!! Och resten av bandet!!!

Tredje akten började med ett Tales of Creation-medley. Tungt och ondskefullt. Klassiskt. Klassikern The Well of Souls avslutade.

På en teater eller opera slutar det alltid med att alla som var med kommer ut, håller varandra om armarna och bugar. Medan det ärade publikumet reser sig upp i stående ovationer. Vad skulle nu hända då? Något måste ju hända!? Skulle Johan komma ut och sjunga duett med Rob?

En viss person skulle som grande finale presenteras. "The One who started The Pain 25 years ago." "Jaha", tänkte jag. "Leffe Edling då. Hyllas den som hyllas bör".

En "filmduk" rullades ner. Och ett svart-vitt ansikte med ett litet listigt leende, en ring på fingret på handen som gjorde Tecknet \m/ uppenbarades. (För övrigt den bild jag hade som min första "avatar" på SRF:s message board som Caligula och som faktiskt fick vissa att rent av tro att det var så jag ser ut!) Ska man föra Black Sabbaths tradition vidare genom att skapa genren Doom Metal ska man göra det med dess bästa sångare! Världens bästa sångare rentav! Någonsin!

Den störste av de störste! Den Store Lille Mannen med Den Stora Rösten! RONNIE JAMES DIO!!!! \m/

Och världens bäste Ronnie James-tolkare, Rob Lowe från Texas, sjöng med världens största och bästa doom metal-band, Candlemass, världens mest dramatiska sång: Rainbows episka mästerverk Stargazer!

* RIDÅ *

Jag kände att jag hade fått uppleva något man normalt inte upplever. Det var trångt att hämta ut jackan. En stor del av publiken kom från Rumänien och andra delar av Europa. Från andra kontinenter på Jorden. För att uppleva just detta. Något historiskt. Något magiskt. Något storslaget. Något man egentligen inte har hunnit fatta.

Inga kommentarer: