fredag 3 december 2010

Rockweekend 2010 del 3 - Musiken - Del 3 - Lördagen



Den avslutande lördagen började med Treat. Som jag såklart är för hård för att lyssna på. Har faktiskt inte sett dem (eller ens lyssnat på) sen Monsters of Rock i Åhusparken i slutet av 80-talet tillsammans med Electric Boys (som jag hoppade över denna eftermiddag) och 220 Volt. Tänkte bara se om jag träffade Madde (eller nåt). Men man knockades av nostalgin. Get you on the run. World of promises. Conspiracy. Det var ju riktigt förbaskat bra där man låg i gräset och solade. Nya Skies of Mongolia funkade den med. (Hoppas vid gudarna att inga läser detta!)

Unleashed var första gången jag såg. Rätt åt de tuffa ståkkålms-döds-vikingarna att de fick börja på blanka eftermiddan. De tuffade sig mot bekanta i publiken. Och rev av sin tuffa musik. Som är tuff på redigt. Mitvinterblot!

Kamelot var fantastiskt pampiga. Inte bara för pyroshowen. Det var en slags disciplinerad känsla som förde tankarna till en musikal. I synnerhet i March of Mephisto! Bravo! Bravissimo!

Deep Purple bytte plats med My Dying Bride. Vilket var bra på alla sätt. Bortsett från Lennartssons inflik: nu skulle flera sluta festivala tidigare istället för att ge MDB en chans. Deep Purple är ett av de mest klassika och coola hårdrocksband som funnits/finns. Strange kind of woman och Perfect strangers var magi. Highway star! Rapture of the deep med sina hänryckande orgelslingor skulle kunna vara från det mest psyko-svampiga 70-talet. Men är från senaste plattan. Bästa låten på konserten. Gubbarna kan än. Det är alltid lika tufft att se Roger Glover. Och se och höra Ian Gillan. Och Ian Paice. Steve Morse är en gudabenådad gitarrist. Det enda negativa var att man varit på så många bra konserter på festivalen att man började bli "mätt".

Skulle man se Saxon för 14:e gången (och andra i år) om man var musikaliskt "mätt"? Ja! Det skulle man verkligen! De röjde verkligen spettet! Demon Sweeny Todd var verkligen brutal heavy metal! Annars var det, 30-årsjubileum som det var, mycket NWOBHM från 1980: Heavy metal thunder! To hell and back again!

Så avslutades då festivalen med ett av mina absoluta älsklingsband (som jag fick chansen att se på en festival för tredje sommaren på raken): My Dying Bride! Lennartsson tvingade på mig en bandtröja med dem för att sångaren Aaron Stainthorpe skulle se oss och komma tillbaka till otacksamma Sweden. Till slut fann vi varandra framme vid kravallet. Och det var magi. Aarons teatraliska scenshow slår aldrig slint. My body, a funeral. For lies I sire. Ingen ska påstå att MDB slutat spruta mästerverk. Min älsklingsskiva är dock The angel and the dark river. Och låtarna From darkest skies och The Cry of Mankind. I sistnämnda luftkorsfäste självfallet Aaron sig själv på scenen. Och starkare än så kan en fantastisk musikfestival knappast avslutas.

Jag blev som ni märkt tvungen att stycka upp årets Rockweekend i flera inlägg. Vilket det finns fullt fog för.

Inga kommentarer: