torsdag 16 december 2010

Häljdagskväll med Brel


Lundin citerade Clarté
Och Blom han körde med sin Lenin
Men jag ... fick ingen bra idé
Så jag, jag tog mig en klunk rödvin!

Bourgoisin det är feta svin
Kaviar och champagne, fina vita dukar
Vi ska pinka i erat vin
Vi ska hänga upp er i era *****!



Kom inte hit och snacka punk med mig, punkjävlar!
Här härskar Tommy Körberg & Stefan Nilsson tolkar Jaques Brel!

Mer känsla än så kan det omöjligen bli! Inte bara i Hasse & Tages magnifika tolkning av Les Bourgois (Vid Molins fontän)! Det är en urladdning från förlossningsspåret Min barndom (Mon Enfance) till att bourgoisin äntligen blir hängda i sina egna..... slipsar!

Däremellan har De Skenheliga (Les Bigotes) fått sitt: På fredag kväll efter utfört jobb, ses arbetar´n klä upp sig till snobb - men inte de skenheliga! (Här tolkar jag även in mitt hat mot "alternativare" som föraktar "svenssons" av rent snobbistisk elitism).

Zangra är en misslyckad medioker general som aldrig fick bli Napoleon. Rätt åt honom. Tyvärr blev kronvraket istället skolminister i Svea Rike.

Det doftar öl (La Bière)! Från London till Berlin! Här sk(r)ålar vi allihopa på en nederländsk krog på en tavla av Bruegel d.ä.! Skål & Prosit, Eulenspiegel och alla veneriska pojkar och pensionärer i baren! Djävulen är vår!

Du får inte gå (Ne me quitte pas) är bland de starkaste kärlekssånger som gjorts. Vill man ha inälvsmassage med början i hjärtat, magen, testiklarna (/äggstockarna?), fingrarna och tårna så börjar man här! Det röda och det svarta, låt dem förenas! Jag kan inte låta bli att även få kärleksfulla politiska vibbar...!

Amsterdam torde vara inspirationskällan till Jaques bror Kjell Brels (och Galenskaparnas) Under en filt i Madrid. Men det är även den bästa feministiska låt jag hört (en fantastiskt vacker vals):

Vid en kaj i Amsterdam
Tar en sjöman en sup
Glaset är aldrig djupt
Han tar fler, super till!

Han dricker kvinnorna till
Alla fnask i Amsterdam
Alla horor i var hamn
Som har legat i hans famn

Som har sålt sina kroppar
Sina drömmar, sitt hopp
För ett par sketna spänn
Till tusentals män


Konklusionen är "livsynkedom" (ett alldeles, alldeles underbart ord). Ynkedomen ligger självfallet inte hos kajhoran och offret utan hos sjömanshjälten och förövaren. Där han ligger bakis och tycker synd om sig själv över "henne som svek". Och man vill bara sparka ner det ynkliga aset för kajkanten i det skitiga vattnet...

En flicka (Les Biches) är en söt uppväxtsak som visar att (de fina) flickorna är svekfulla. På riktigt.

Visor utan ord (Chansons sans paroles) är en finstämd avrundning efter en extas, urladdning och utvrålad orgasm. Med pianotoner och uppläst talsång. Poesi. Bien.

Nu har jag lyssnat på skivan ett flertal gånger på raken. Det har inte doftat öl, däremot billigt rödvin (jag är ju de facto en rännstensslusk). Jag ska byta skiva och låta Evabritt Strandberg tolka Jaques Brel. Efter det ska jag nog ge chansen åt Jackie själv att tolka sig själv.

Chanson d´Amour. Avec fylleångest och variga sår efter sönderrivna syfilisutslag. Livet? Eller bara patetiskt? Själv skulle jag vilja kalla det pathetique complete! Prosit och skål!

Inga kommentarer: