söndag 13 december 2009

Själakampen

Jag lyssnar på Triakels "Vintervisor" som är bland det vackraste som gjorts. Psalmer på norrländska i folkmusiktappning går rakt in i hjärtat!

Det är inte bara musiken som är folklig utan även texterna. Naivt kristna på ett direkt rörande sätt. Skildringar av arbetslivet uppe i skogarna i Dan Anderssons anda.

Kyrkan och Frikyrkan har trots allt lyckats i kampen om själarna gentemot arbetarrörelsen. När man går på djupet. Socialismen som ideologi är tveklöst en sekulär kristendom. Dock med de svagaste satarna som offerlamm. Missionärerna tar hand om missbrukarna som fryser ihjäl en luciakväll som denna. För arbetarrrörelsen gäller Övermänniskan: Den Skötsamme Arbetaren. Arbetslösa kan inte organisera sig. Svaghet föraktas. Det är först på senare tid som det patriarkala mönstret börjat brytas. Brudar och blattar har inte varit mycket värda.

Kyrkan har stängt portarna för kvinnor med ofrivillig graviditet. Plågat människorna med psykisk terror som härskarredskap. Det har varit ett mobbingcenter av Guds nåde. Och är ännu ett reaktionärt epicentrum för allt jag föraktar och förbannar. Men så länge Arbetarrörelsen (finns det överhuvudtaget "rörelser" i vår passiviserade tid?) skiter i "missanpassade" så är de för evigt förlorare.

Men som surpris kör jag nykter hem... (Evert Taube - Knalle Juls vals)

Julvisa i Finnmarken/Isfärden
Att sjungas vid bordet till mörkt öl.

För den vinande nordan och vintern, broder,
för den grånande morgonens stjärna klar,
för vårt hem och vårt land och vår bedjande moder,
för myllrande städer och istunga floder
vi höja vårt stop - och för kommande dagar
och för kärlek och lycka som var.
När sjöarna ligga här frusna och döda,
och yrvädren dansa i moar och skog,
vi dricka och drömma om bäckar som flöda,
och minna oss Terrvalaks solnedgång röda
och gårdar som lysa bland åbrodd och lilja
och skuggor som dansa i skog.

För den hårdaste skaren och bittraste vinden
för det fattiga folket som slåss för sitt bröd,
för dem som i armod bli hårda om kinden -
för dukade bord och för slädar vid grinden,
för sårfyllda kroppar och läkande död.

Försonta och glada i stjärnans timma
vi glömma att jorden blev bräddad av hat.
Vi resa oss upp under stjärnor som glimma -
omkring oss de heligas natt vi förnimma -
för dem och för jorden, för himlen och oss
våra stop vi höja, kamrat.


Skriven 1917 av alla år! Skål, kamrat!

Inga kommentarer: