Tankebarnmänniska

Blev nyss klar med Hermann Hesses "Siddharta" och känner att jag behöver bearbeta lite tankar efteråt. Även om bud(dha)skapet är att man inte kan bli vis genom tankar. Eller ord. Visheten kan man bara upptäcka själv. Alldeles själv. Man bör inte söka efter den. Åtminstone inte som ett fast mål. Har man ett mål blir man enkelspårig och missar allt som inte ser ut som det man i blicken. Och söker man efter ett mål, som visheten, blir man besatt. Det gäller inte att söka. Utan att finna. Och för det krävs ett öppet sinne. Eller rättare sagt många öppna sinnen.

I Monty Pythons "Life of Brian" är Brian inte Jesus. Jesus är bara tillfälligt med som en bifigur. Siddharta är inte Buddha. Guatama, Den Upplyste, är i Hesses bok från 1950 också bara med som en tillfällig bifigur. Siddharta är dock en brahmanpojke som gör en motsvarande "resa". Genom askes och förnekelse. Genom konkubiner, tärningsspel, vin, sång och en besatthet av pengar. Jag har lätt för att identifiera mig med honom i boken. Han funderar på att kasta sig i floden och göra slut på skiten. Jag nämnde i en blogg nyligen mina skrämmande depptankar om att hoppa i kanalen. Siddharta kände äckel över sig själv. Jag känner hopplöshet. Bägge tankarna är vansinne och totalt onödiga. Man upplever lidande. Man upplever tomhet.

Man ska inte kasta sig i floden. Man ska lyssna på den. Floden säger att allting är en enhet. (Och en tänkare i ett annat land sa ju att man inte kan stiga i samma flod två gånger.) Allting är ett kretslopp, samsara. Man föds på nytt. Och på nytt. Och på nytt. Även i detta livet. Vad är det som avgör när och till vad? Ödet? Årstiderna kommer tillbaka. Och hungern. Och kåtheten. Och förtvivlan. Samma lidande. Och glädjen. Man ska nog inte försöka kämpa mot ödet.

Kanske inte heller försöka utplåna sig själv. Siddharta talar om barnmänniskorna. Alla "vanliga" människor som inte är födda till att uppnå upplysning. Som arbetar, skaffar barn och är anspråkslösa. Som kan känna kärlek till det jordiska. Siddharta menar att det bara är barnmänniskorna som överhuvudtaget kan konsten att verkligen älska.

Man ska kanske inte tänka för mycket? Det leder kanske bara till besatthet och lidande? Och man är fast i samsara. Allt levande är en enhet. Även allt som synes dött. Även samsara och nirvana är en enhet. Varför då gå över ån efter vatten? Eller försöka utplåna sig bokstavligen i den? Nirvana finns ju i en själv! Självfallet ska man söka efter lycka! Jordisk lycka! Det är inte fult! I så fall är ju precis allting fult! Inte minst kärleken!

Man ska nog tänka. Men med måtta. Bli en tankebarnmänniska! Det tycker jag är en vettig tanke av Siddharta! Jag ska försöka! Hjälp mig gärna om jag hamnar snett!

Aum sweet aum!