Jag har mest vaga minnen från "Rädda Joppe! Död eller levande!" Jag höll väl på att växa ifrån barnprogram när det begav sig. Idag djupdyker jag glatt omkring inom den kvalitétsmärkta (av mig själv såklart!) barnkulturen. Vilket jag tycker att fler borde göra. Både för sin egen och sina barns skull. Av "Rädda Joppe!" minns jag bara att det var ett unket gosedjur som hamnade i sopbilar o.s.v. Och en spattig och smått irriterande påg som i panik skulle rädda honom. Deckarvinjetterna minns jag ju. Och det idiotiska anropet: "Rädda Joppe! Död eller levande!" Hur i helvete räddar man någon som redan är död?!!!
Antagligen har Lisa rätt, det brukar hon ju ha (på riktigt alltså, menar inte att hon skulle vara messerschmitter):
Jag känner knappt till den samtida barnkulturen. 80-talets tråkiga och menlösa minns jag såklart. Jag tror knappast den blivit bättre, enbart sämre och mer massproducerad. Så när jag nu återigen stiftar bekantskap med Mumindalen tror jag knappt att det är sant!
Längre ifrån pekpinnar och duktighetspropaganda kan man inte komma! Det straffar sig inte att vara elak och sarkastisk, kolla på Lilla My! De som straffas och föraktas är de sippa och pedanta! De som är fängslade av regler och konventioner! "Se inte problemen, se möjligheterna!" är ju en vidrig klyscha man hjärntvättas med. Men hur skulle det låta om man skulle förverkliga den? The Moomin way? Mumindalens invånare av alla åldrar, former och storlekar kan verkligen konsten att skita i problem och se möjligheter! Skulle Mumintrollet råka hamna i en container och vidare i en sopbil skulle ingen i familjen hamna i panik! Inte ens Sniff! De skulle hitta på en massa annat kul i väntan på att det skulle fixa sig: frossa på pannkakor med sylt, röka, dricka, fara ut på havet för att upptäcka skatter eller nån ö... en familj som soc-kärringarna skulle drömma mardrömmar om! Skulle de ge sig ut på räddningsaktion skulle det vara för att det ger möjlighet till äventyr! Det är rätt att hämnas på parkvakter som berövar en friheten att beträda gräsmattan! Filifjonkor mår bra av att bryta med städmani och tvångsmässiga släktmiddagar! Tofslan och Vifslan är ha-galna egoister, men det är OK! För de är ju bara såna och vi tycker om dem och pussar dem precis som de är! Moralism går fetbort i Mumindalen!
Som Muminmamma sa: "Allt som är trevligt är bra för magen!" Som Muminpappa sa: "Pliktkänsla är enbart hämningar!" Hur blev då dessa anarkister med finlandsvensk accent av detta ostyrda leverne? De blev kärleksfulla, empatiska, sympatiska och befriade från mentala hämningar! Det roligaste är kanske tanken på alla de föräldrar och lekis/dagisfröknar som läser Mumintrollen för barna och säkert känner sig ganska obekväma med det. Eftersom de själva är sippa, pedantiska, moralistiska och konventionsbundna. Och måste ha väldigt svårt att inte framstå som dubbelbottnade i sitt budskap till de små som en gång ska växa upp. Och beklaga sig över de traumor de fått av barnprogrammen de "tvingades" se. Dock är väl de nya Mumin-filmerna ganska oförargliga.
Fast kanske en"rafflande" cliffhanger-serie ändå? "Trösta Knyttet! Död eller levande!"? Över min döda kropp!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar