Mohammed Omar

Jag har länge tänkt skriva en blogg om Mohammed Omar. Men har tänkt att det skulle vara överflödigt som mulla Omar spelar ut sig själv...

Jag älskade mulla Omar när han hade sin "halal-märkta" krönika i Ordfront Magasin, finanserad av dig och mig (på blattemanér och som jag) genom Försäkringskassan. När han var med i TV och nyanserade Bush jr:s uttryck "korståg" på arabiska. Fick en ärkesvensk att intressera sig av sufisk poesi författad av en ung man i Svea Rike.

Så kom kriget i Gaza. Som inte var ett krig utan en våldtäkt. 4 döda israeler, som sköt ihjäl varandra, och 14.000 döda palestinier. En tredjedel av dessa var barn. Vår slemfitta till utrikesminister höll på med sin "duktiga" kålsuparretorik.

Då gick mullan ur svenska PEN-klubben. Och det förstår jag. Men han slog över. Blev bokstavligt talat en taliban. Förnekade Förintelsen. Blev motståndare till homosexualitet och abort. Bannade gamla kompisar på Facebook och lierade sig med svenska nationaldemokrater och de äckligaste av de reaktionära arabiska kräken.

Man ska inte underskatta identitetssökandet. Jag vill inte rättfärdiga mig själv. När de palestinska barnen brändes ihjäl av vit fosfor fick jag en extrem övertygelse. Att staten Israel bokstavligt har bränt ut sitt existensberättigande. Och att kärlek, omtanke och tolerans is da shit!