onsdag 29 oktober 2008

Glömda historiska jubileer: 1. Finska inbördeskriget

Vårvintern 1918 rasade ett blodigt inbördeskrig i vårt östra grannland, Finland. Den nya bolsjevikregeringen i Ryssland under Lenin och Trotskij lät de forna nationerna i tsarimperiet bli fria (när det passade). Det första världskriget rasade ännu. Lenin försökte få till en fred med Tyskland i Brest-Litovsk.

Hur skulle Finland styras? Först hade de hedniska nomadstammarnas östra regioner blivit annekterade av det svenska väldets konungar medelst korståg under medeltiden. Sedan hade Ryssland lagt beslag på Finland efter den svenska krigsförlusten 1809. Men i januari 1918 hade finnarna äntligen chansen att styra sig själva. Fast de visste inte hur och hade ingen ordningsmakt. Det kom att bli en motsättning mellan det borgerliga, svenskkulturella och agrara Finland och industriarbetarna i städer som Tammerfors lierat med de hunsade lantarbetarna. Finska LO, utan socialdemokratiska partiets (som stod bakom det hela, ingen kommunistisk splittring) enhetliga beslut, utfärdade Revolutionen! Det finska proletariatet skulle proklamera självständigheten och maktövertagandet; idealet var en parlamentarisk modell efter schweizisk modell (fast med kvinnlig medverkan, där var finnarna väldigt tidiga).

De borgerliga skyddsgardena satte in en väpnad motoffensiv: de såg sig själva som den naturliga maktfaktorn. Inbördeskriget var ett faktum och Finland hade två huvudstäder och regeringar: det röda Tammerfors och det vita Vaasa.

Omkring 1% av Finlands befolkning dog i kriget. Eller, som så ofta, efter freden. C:a 3500 dog på vardera sidan under de reguljära striderna. 1% är samma procenttal som i det spanska inbördeskriget. Fast detta varade i c:a tre år, det finska i c:a tre månader. Sveriges socialdemokratiska-liberala regering ville ge sig in i kriget på de vitas sida, men vågade inte av rädsla för klassmässigt inbördeskrig i Sverige. Målet var att erövra Åland till Sverige samt etablera borgerlig demokrati i Finland. Till att börja med deltog ryska trupper på de rödas sida, men de var enbart stationerade, ville hem till stugorna, familjerna och freden och var inte sanktionerade av bolsjevikregeringen eftersom Lenins intresse var att verka neutralt med tanke på fredsförhandlingarna med Tyskland. Men över tusen svenska frivilliga slogs på det vita Finlands sida. Och till slut kom tyska trupper söderifrån och slog ner de röda.

När freden slutits upprättades koncentrationsläger i Finland där upp till 90.000 fattiga finländare dog. Stämmer denna siffran handlar det om 2% av Finlands befolkning. Tveklöst är att minst 1% av befolkningen dödades under repressalierna som följde av freden. Arbetarrörelsen i Finland var krossad. Under andra världskriget stred Finland på Hitlers sida mot Sovjetunionen. Ledda av marskalk Mannerheim som var ÖB över de vita under inbördeskriget. Först på 1960-talet började finnarna våga diskutera inbördeskriget, där grannar och familjemedlemmar stod mot varandra.

I Sverige tycks ämnet vara tabu. Vad skäms man för? För att socialdemokrater och liberaler, för att behålla den politiska makten, offrade både sin finska och svenska medlemskår? För att Hjalmar Branting och Nils Edén ska ses som demokratiska ikoner som skapat vår sköna nya värld? Eller av ren och skär bristande allmänbildning? Forum för levande historia lär väl inte vilja ta i detta med tång...

1 kommentar:

Caligula sa...

Den svenska arbetarrörelsen satte rekord i engagemang för det röda Finlands sak. Fackföreningsrörelsen i Sverige, om man går efter möten och artiklar i fackliga tidningar, tog även ställning för den ryska oktoberrevolutionen.

Detta var före gulagernas tid och före allmän rösträtt i Sverige.